Den åttonde mars i år var vi tillbaka i byn Tambaya i Guinea, där vi driver vårt skolprojekt École Lo. Det var varmt, över trettio grader i skuggan, och solen gassade över palmer, träd, hustak och hjässor. Två i den lilla gruppen från Sverige var magsjuka och turades om att ligga under träd, en annan skyndade från skugga till skugga tills hon fick låna en keps. Senare fjällade hon ändå i benan.
Arbetet med skolan har pågått under hela året. Lansana Bangoura har haft nästan daglig kontakt med de drivande på plats, och så ofta vi har kunnat har vi skickat ner pengar till cement, virke och dörrar. Nu är det inte mycket kvar att göra, skolan står där, stolt i sitt skogsbryn och väntar på sina barn.
Den här dagen var en speciell dag, en ceremoniell dag. Det tisslades och tasslades omkring oss. Vi dröjde oss kvar länge i grannbyn Diogoya där Bangoura är uppväxt. Åt kokosnötter och mango, väntade på något. Sedan var det plötsligt dags att åka. När vi rullade in på skolgården förstod vi vad som hade pågått: förberedelser! Här fanns dansare och akrobater, musiker, en hel parad av barn i fotbollskläder skänkta från Strands If i Hudiksvall, ett högtidligt uppställt bord med stolar åt alla oss från Sverige, och mängder av folk som väntade.
Younoussa Bangoura, skolans direktör och ordförande i den nystartade byutvecklingsföreningen Viveka de Guinee höll tal. Jag, som fått låna ut mitt namn till föreningen utan att veta om det, hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Elever från Delsbo waldorfskola hade gjort en bok med svenska folksagor som vi lämande över som en gåva till en liten skola i ett skogsbryn till en annan, med en förhoppning om att kunna göra samma slags bok en dag i École Lo. Med oss hade vi också en resväska fylld av fina anteckningsböcker som formgivaren Åsa Jägergård har skänkt, två datorer från datorfirman ComFuture i Hudiksvall, och symaskiner från Håstaholmens biståndscenter.
När det hade voltats och dansats färdigt på skolgården samlades föreningen för ett möte i ett av klassrummen. I föreningen som består av åtta personer finns bland annat byns president, två lärare, tre kommunanställda och en sömmerska. Samtalet handlade om framtiden, både för byn och för skolan. Om den stora tacksamheten de känner inför projektet, men också om viljan att själva vara med och ta ansvar och driva och påverka.
När vi lämande Tambaya i skymningen mötte vi en grupp vackert och likadant klädda kvinnor som var på väg till invigningen för att dansa, men hade kommit iväg för sent. Mörkret faller snabbt i Guinea. Små eldar under kokkärl kantade vår väg hem genom djungeln mot Bel Air vid havet.
Nu är vi hemma i Sverige igen, i den försiktiga våren. Nere i Guinea arbetas det för fullt med elevernas bord och bänkar, svarta tavlor och skolkläder.
Viveka Sjögren
Delsbo 2018-04-24