Omvärldsanalys

Bolivia är Sydamerikas fattigaste land. 40 procent eller mer av befolkningen räknas som extremt fattiga, det vill säga att de har mindre än tio kronor per dag att leva för. Fattigdomen visar sig bland annat i att undernäring är ett utbrett problem. Många saknar tillgång till rent vatten, sanitet och hälsovård. Arbetslösheten är också hög. 55 procent är sysselsatta inom den informella sektorn, det vill säga med att sälja vad som helst på gatorna. Under de senaste decennierna har fattigdomen ökat katastrofalt. Under de senaste fem åren har en miljon tvingats flytta. Det handlar inte, som under 1900-talet, om jakt på god jord eller jobb i gruvor utan om ett evigt letande efter det som återstår: människor; platser där ambulerande gatuförsäljare kan sälja något. I takt med att dessas skara växer, stängs de dock ute från de platser där de som har pengar rör sig. Cyniskt nog blir den arena som återstår de folksamlingar som uppstår när infrastrukturen rasar samman och människor tvingas vänta på vägen till följd av olyckor, naturkatastrofer, strejker mm. Kaoset blir den fattiges bundsförvant.

Historia/politik/ekonomi

Bolivias historia är en historia av ofattbart förtryck. Cerro Rico, silverberget i Potosí, idag den fattigaste regionen i Sydamerikas fattigaste land, är historiens största silverfyndighet någonsin och vid mitten av 1600-talet stod silver för 90 procent av Amerikas export, medan 8 miljoner slavar - indianer och svarta - dog i bergets inre. 1572 infördes Ley de Mita, som tvingade alla vuxna indianer och svarta att arbeta i underjorden i fyra månader i sträck. En indian som under Potosís första sekel sattes i gruvarbete dog i genomsnitt efter fyra år.

Spanjorerna erövrade Bolivia 1538 och kallade området Alto Perú (Övre Peru). Redan under 1600- och 1700-talen utbröt en rad uppror mot det spanska väldet, men först 1825 kunde landet utropa sig självständigt och uppkallade sig då efter den sydamerikanske frihetshjälten Simón Bolívar. I det så kallade salpeter- eller stillahavskriget 1879-1883, förlorade Bolivia sin kustremsa till Chile. På 1930-talet, i Chaco-kriget, förlorades även ett område i sydost till Paraguay. Under stora delar av 1900-talet avlöste hårdföra militärregimer varandra, men landet har sedan 1982 varit demokratiskt styrt.

1985 kraschade världsmarknadens efterfrågan på tenn och en stor del av gruvorna stängdes, 23 000 gruvarbetare förlorade jobbet och den urbana arbetslösheten fördubblades på tre år. Samtidigt sköt efterfrågan på kokain i höjden i USA och Europa och de arbetslösa gruvarbetarna påbörjade en folkvandring till regionen Chapare, i mellersta Bolivia, som lämpade sig bra för kokaodling. Kokan var dessutom lätt att odla för människor som inte hade erfarenhet av jordbruk. Befolkningen i Chapare fördubblades under 80-talet. Kokan blev landets viktigaste export, mellan 20 och 50 procent av BNP. Ingripanden från USA ledde sedan till plan coco cero, dvs att alla kokaodlingar skulle förstöras. De forna kokaodlarna försöker sig nu på andra grödor eller har blivit kringresande försäljare.

Koka har tuggats i Anderna i 4000 år och är fortfarande en given del i den dagliga dieten för över hälften av bergens invånare. Den dämpar hunger och trötthet och inget tyder på att den skulle vara skadlig. Tvärtom har den dokumenterade medicinska effekter. Kokain togs fram av tyska kemister 1860 och konsumeras inte i någon större utsträckning av bolivianerna själva. Den nya regeringen försöker skapa nya användningsområden för kokan, såsom läkemedelstillverkning.

Jordbruket domineras av cirka 50 000 familjer som äger 90 procent av landets produktiva jordbruksmark medan det stora flertalet är hänvisade till små jordlotter för självhushåll. En reform som ska fördela statlig jord till jordlösa har återupptagits av den nya regeringen.

Bolivia genomgår för närvarande en omvandlingsprocess av historiska mått. En av de mest brännande frågorna är hur Bolivia ska hantera sina stora naturrikedomar, framför allt naturgasen. Under 2005 antogs en ny energilag och i maj 2006 stärkte staten sin kontroll över branschen ytterligare samt höjde skatteuttaget. Nyordningen innebär att kontrakten med gasföretagen måste omförhandlas. I presidentvalet i december 2005 segrade den vänsterradikale Evo Morales och hans parti MAS (Movimiento al Socialismo, Rörelsen för Socialism) överlägset. President Morales blev därmed den förste demokratiskt valde presidenten i Bolivias historia med rötter i ursprungsbefolkningen. MAS fick även en stark ställning i kongressen, med egen majoritet i deputeradekammaren om än inte i senaten. President Morales regering har ett flertal svårlösta frågor att ta itu med, den första var att tillsätta en grundlagsstiftande församling. Denna har efter två års arbete vunnit en folkomröstning i januari 2009, vilket indianrörelsen och det flesta vänsterradikaler betraktar som en historisk seger. I det rika sydöstra Bolivia finns dock krafter som driver frågan om ökat regionalt självstyre eller självständighet. Utnyttjandet av de betydande naturtillgångarna i landet (framförallt gas), liksom kokaodlingarnas framtid, utgör också stora frågor för regeringen.

Miljöproblem

Skogen avverkas för att ge plats åt jordbruk samt på grund av den internationella efterfrågan på tropiska trädslag. Detta leder till jorderosion och förlorad biodiversitet. Ett annat miljöproblem är att industrier förorenar vattnet. Omkring 45% av elektriciteten produceras av fossila bränslen och resterande till största delen av vattenkraft.

Indianbefolkningen

I Bolivia finns ca 35 olika indianfolk. De tre största är quechuas som utgör 30%, aymaras 25%, chiquitanos 180 000 och guaranies 125 000. 30% är mestiser och 15% är vita. 62% lever i städer och 38 % lever på landsbygden.

Utbildning

Ursprungsfolken fick rätt till utbildning i Bolivia först 1952 men det var en utbildning som inte byggde på deras egna kulturer. Bland ursprungsfolk är analfabetismen fortfarande omfattande, men en program som Evo Morales driver, har vunnit stora framgångar i att utrota analfabetismen. Det är svårt att i praktiken utnyttja rättigheten att gå i grundskolan och ännu svårare att ta gymnasieexamen eller studera på högskolenivå. Flickor har lägre deltagande i skolundervisningen. Det är inte ovanligt att flickor tas tidigt ur skolan för att arbeta.

Kvinnans situation

Kvinnor tjänar i genomsnitt 60 procent av mannens lön för motsvarande arbete. Analfabetismen är dubbelt så hög bland kvinnor som bland män. Endast 67 procent av flickorna är inskrivna vid någon skola. 2005 var endast 24 procent av ledamöterna i parlamentet kvinnor. Dessa siffror tyder på ett starkt mansdominerat samhälle. Traditionellt var män och kvinnor likställda. Chacha-warmi (Man-kvinna) är ett begrepp i den andinska livsåskådningen som innebär att man och kvinna är en komplementär enhet. Den är ett alternativ till feminism som vissa delar av indianrörelsen försöker lyfta upp. Dock är den allmänt rådande situationen bland den indianska befolkningen på landet att kvinnorna har en betydligt större arbetsbörda och betydligt mindre röst i samhället. I den nya regeringen är kvinnorna bättre representerade, vilket på sikt kan leda till en uppvärdering av kvinnors status.

Aids/hiv

Bolivia är ett av de länder i Latinamerika som har lägst andel hiv/aids. 0,1 procent av vuxna mellan 15 och 49 bär på sjukdomen. Den är vanligast förekommande bland män som har oskyddat sex med varandra. 2005 fanns det 6800 aidssjuka varav 1900 var kvinnor. 500 dödsfall i aids har registrerats.

Föreningen SOFIA 2009